2017...

Välkommen 2017. Vet inte riktigt om jag ser fram emot dig, som det ser ut just nu blickar jag bakåt vad 2016 gav mig. Jag tog examen, reste 6 veckor i Afrika och sedan började jag arbeta i Stockholm. Här är jag nu. Småstadstjejen i stora staden. Hade väl egentligen aldrig tänkt tanken att jag skulle hamna här. Jag trivs bättre än jag förväntat mig, faktiskt. Det finns dock vissa negativa stråk som jag känner av som påverkar mig, nog mer än jag trodde från början. Jag känner att Stockholm saktar ner mina framtidsplaner. Jag hade väl kanske inte tänkt att jag skulle flytta från en 3a till en 1a. Mina förhoppningar var nog mer att fixa något större, ett ställe där man kunde växa i. 
 
Kanske har ändå Stockholm gett mig ett annat perspektiv på livet, att våga stanna upp, kolla sig omkring och bara andas på den plats man befinner sig. Behöver man alltid alltid sträva så långt framåt? Jag försöker nu i all min vilja att försöka inbilla mig detta. Jag tror väl kanske att jag behöver både och - att ha en framtid att luta sig mot men även en paus att stanna upp i livet och vara just där man är och njuta av det. Det finns en charm i allt. Jag måste bara finna min väg, den väg som tar mig dit jag vill i den takt jag mår bra av.

Välj livet

Det här med bloggen hamnar alltid åt sidan känner jag, jag har inte så stark känsla för det längre. Det är för att jag tidigare skrivit varje gång jag gjorde något eller när något har hänt. Det fina i livet som att umgås med vänner över en kopp te eller spendera en hel dag i soffan framför en serie med min kärlek är inte lika intressant att skriva om, desto mer känsla och livsglädje finns det i den stunden istället. Jag försöker hitta nya roliga, intressanta saker att skriva om, men då mina dagar ibland fylls med livsdlädje som inte är så intressant att läsa om, så blir det att jag allt mer sällan skriver.
 
Jag har alltid bloggat för mig själv, att jag själv kan gå tillbaka om fem år och se vad jag gjorde då. Men trots att bloggen är för mig, så är den offentlig och jag kan inget annat än att känna att jag borde skriva oftare för annars får jag inga läsare...vad är det för tanke? Jag menar, jag skriver ju för mig själv, det är min dagbok där jag skriver mina goda stunder i livet. (Jag har en ångestdagbok också i fysisk form hemma som jag skriver mina dåliga dagar i mer än vad jag gör här), men varför känner jag skuld när jag inte bloggar? Varför känner jag mig tråkig när jag skriver samma sak vecka efter vecka?
 
Sociala medier har en tendens att faktiskt påverka oss negativt, allt ska vara så glatt, mysigt och perfekt. Denna blogg är till för mig, nu skriver jag det så att det verkligen ska gå fram till mig själv. Jag vill känna att det är okej att jag inte bloggar på någon vecka, men att jag gärna uppdaterar om vad som hänt flera dagar senare. Till alla mina mysiga vänner som läser bloggen: om jag inte bloggar så är det för att jag är ute i världen och upplever livet - goda som dåliga dagar! 
<3

Våga chansa i livet...

Nu börjar jag närma mig slutet av min utbildning. Under alla år har jag känt en lite stolthet faktiskt att jag pluggar på universitetet och är på väg att bli någonting. Men nu, när slutet av utbildningen är nära med bara några månader så kommer  verkligeheten ifatt mig. Är det vad jag vill göra? Vad ska jag göra? Vart ska vi bo? Ska jag läsa mera? Specialisera mig? Frågorna är många och ska jag vara ärlig, när jag väl sökte in till högskolan under 2012, så tänkte jag bara; jag ska ha ett jobb där jag gör nytta. Men nu, nu inser jag att jag faktiskt skulle kunna  (och fortfarande kan egentligen) arbeta med någon av mina hobbys. Jag behöver inte "göra nytta för samhället", jag kan göra vad fasiken jag vill. Det är som om jag har haft en spärr i huvudet att vad som menas med arbete och arbeta är att hålla på med något som är ett "typiskt jobb": kassörska, busschaufför, handläggare, jurist etc. Men vad jag börjar förstå nu, varför har jag haft så bråttom att plugga just nu? Jag skulle väl kunna ha arbetat med något av mina hobbys? Varför fanns inte det på min lista?: Fotograf, make- up artist eller dansare. Jag vågar helt enkelt inte chansa i livet. Jag valde en säker väg med räcken på båda sidorna om den. Som socionom kommer jag alltid ha jobb, jag är inte orolig på en fläck. Men jag beundrar alla som utbildar sig till dansare, personlig tränare, make- up artister eller som tar sin hobby till en ny nivå. Det är en dröm jag har, att faktiskt kunna arbeta som fotograf. Men det innebär att mina självinlärda kunskaper kanske behöver uppgraderas en aning och att plugga i några år till tar emot. Men någon gång i framtiden kanske, när jag verkligen känner jag vågar chansa och satsa på mig själv, då ska jag bli fotograf, kanske inte på heltid, men några timmar av mina dagar i veckan. Jag vill inte säga att jag ångrar att jag blir socionom för det fanns inget annat "typiskt yrke" som skulle passa mig bättre faktiskt, men jag önskar att jag gjort det lite senare i livet och vågat chansa och tro på mig själv mera. Sen kan jag tänka mig att dessa tanker dyker upp i huvudet nu när slutet är nära och det inte längre riktigt finns en säker väg att gå att jag är på väg mot ett vägskäl igen; plugga vidare, plugga annat, jobba, resa? Vad ska jag göra nu när jag är klar? Vad blir min väg? Vi får se.